Lör 27/2-10 Ett brev till mig själv & mina vänner. Inte att tas på för stort allvar, då jag mådde rätt dåligt idag!
Skrev detta i ett av alla mina block idag när jag satt & tog en fika på Caffe Nero!
Jag har fruktansvärd huvudvärk. Inte migrän, tack gode Gud, men ändå riktigt illa. Kanske är det för att jag inte druckit något kaffe än. Har ialllafall precis satt mig på Caffe Nero nu med kaffe & lemon cheesecake, som vanligt. Dock inte på min vanliga plats, för den var upptagen.
För övrigt vet typ alla som jobbar här vem jag är, för de har nu börjat fråga hur det är, säga "Vi ses imorgon!" när jag går, & idag blev jag påtvingad ett Loyalty card. Typ som på pressbyrån, man köper kaffe, stämplar kortet & när när man stämplat ett x antal gånger får man sista kaffen gratis!
Igår berättade Lisa hur hon såg min som människa! Texten står här nedan:
Jag har fruktansvärd huvudvärk. Inte migrän, tack gode Gud, men ändå riktigt illa. Kanske är det för att jag inte druckit något kaffe än. Har ialllafall precis satt mig på Caffe Nero nu med kaffe & lemon cheesecake, som vanligt. Dock inte på min vanliga plats, för den var upptagen.
För övrigt vet typ alla som jobbar här vem jag är, för de har nu börjat fråga hur det är, säga "Vi ses imorgon!" när jag går, & idag blev jag påtvingad ett Loyalty card. Typ som på pressbyrån, man köper kaffe, stämplar kortet & när när man stämplat ett x antal gånger får man sista kaffen gratis!
Igår berättade Lisa hur hon såg min som människa! Texten står här nedan:
Hon är en sån där som uttrycker sig i nästan allt, hon målar, tecknar, syr, skriver poesi, prosa,rim. Hon iakttar sin omgivning och tar ofta in så mycket att hon då och då MÅSTE isolera sig ett tag. Hon samlar på prylar, intryck, känslor, hon sorterar och värderar men ratar sällan någonting eller någon. Hon kan vara vass, på gränsen till bitsk, men hon har en landsväg som leder in till hennes hjärta och den är bred nog för att rymma alla som slirar omkring därute. Hon är stark som en uroxe, samtidigt som hon kan vara alldeles hudlös.
Hon är en av de människor som bara genom att leva gör det de är skapta för, något annat går inte.
Hon är en av de människor som bara genom att leva gör det de är skapta för, något annat går inte.
Hon sa så otroligt fina saker, jag blev alldeles tårögd. Jag vet dock inte om jag verkligen lever upp till hennes ord. Är jag verkligen så klok? Lojal, kreativ, & så bra på att uttrycka mig på alla de sätt hon menar att jag gör? Har jag plats i mitt hjärta för så många människor & deras problem? Jag vet inte. Ibland känner jag bara att jag vill ge upp. Bara skyffla bort allting som blir för mycket. Ibland vill jag till & med skyffla bort några av mina närmaste vänner. Så jag kan inte vara så perfekt som jag beskrivs. Gör inte detta mig lite egoistisk? Det gör mig iallafall inte till den lojala person jag förväntas att vara. Vilket på nåt sätt gör mig så himla frustrerad. För jag vill vara den personen. Jag vet att ingen är perfekt, men jag känner mig faktiskt rent av dålig. Dålig på att uttrycka mig, dålig på att ta tag i saker & ofta är jag ockkså en dålig vän.
Idag känns som en dålig dag. Jag längtar hem så det gör ont. Jag längtar hem till mina underbara vänner & jag vill att de bara ska hålla om mig & trösta mig, för jag känner att jag har övergivit dem & svikit dem. Ni ser vad jag menar! Egoistiskt. Jag borde ha varit där nu! Jag borde ha tagit hand om min bästa vän genom hennes graviditet & jag borde ha funnits där för min fru då hon behövde en axel att gråta på då hon kom hem från Thailand där hon lämnat kvar en underbar man, & jag borde ha varit där för min vackra vän, vad hon än behövt mig för! Jag vill vara en storasyster på riktigt åt Alex i alla lägen & en stödjande mur för mamma nä hon behöver mig. Jag borde komma över för mat eller fika hos mormor Karin i denna svåra tid, eller hållt mormor & morfar mera sällskap. Jag saknar mina morbröder, kusiner & ingifta vänner & andra vänner! Jag är skyldig alla så många tack för att de gjort mitt liv så fyllt av glädje & lycka! Jag vill fylla alla deras liv för att de varit där för mig i alla dagar! I mina bästa & mina värsta stunder. & jag har så ofta stött bort dem & ljugit för dem för att lura dem & mig själv. Trots att jag vet att vi allihop genomskådar mig direkt. Allt det här känns så dumt att skriva. Jag inser att vad jag säger är att jag har människor i mitt liv som jag kan lita på. Men sanningen är att jag inte litar fullt ut på nån.
För drygt ett år sen dog en stor del av mig. En del av mitt hjärta & min själ. Det var den delen som litade på att någon på riktigt kunde älska mig & alltid vara ärlig mot mig, hur konstig jag än var. Jag trodde ett långt tag att jag bara var sårad, men så småning om skulle läka ihop helt. Men det gjorde jag inte. Mitt hjärta & min själ låg i koma ett tag, & till slut vaknade de upp, men inte allt. Inte hela. En bit dog. Den bit som litade på att jag kunde vara värt någonting för någon. Jag säger inte att jag i dagsläget är olyckligt kär i den som sårade mig så djupt. Vad jag säger är att jag var så säker på den kärlek vi hade, att när han tog den ifrån mig, slängde den på marken & stampade på den, så försvann på nåt sätt min tro på människan. För den person som var menad att älska mig mest av alla, för den jag var. Han älskade mig mig inte. Hans kärlek för mig försvann & ibland.....eller nu mer & mer när jag tänker tillbaka på det, undrar jag om den fanns där över huvud taget. & allt det här känns så sjukt! Jag vet att vi inte hade det bra, nu ser jag det hur klart som helst & jag kan verkligen helt ärligt säga att jag har inte alla dessa varma känslor kvar längre. Nu, ett drygt år senare, har andra känslor börjat gro istället. Nu när jag börjar se att jag faktiskt inte litar helt på någon längre har jag börjat känna ett hat inom mig som bara växer & växer för varje dag som går. Hur i helvete kan man vara så känslokall & självisk? & när jag säger det så vet jag faktiskt inte om jag pratar om honom eller om mig själv. Hör ni hur jag låter? "Vi hade inte ett bra förhållande! Han var dum i huvudet som lämnade mig!"Han gjorde helt rätt i att lämna mig! Han förtjänade att lämna mig! (Okaj, han gjorde det på ett ganska dåligt sätt, men iallafall.) Det var det absolut bästa för oss båda två. Men jag hatar att jag tappade tilliten för människor när han gjorde det. Det är det enda som stör mig, & det stör mig nåt så enormt mycket! Jag litar dock blint på att folk fortfarande ska lita på mig. & jag hoppas att de själva känner att de kan göra det, men är det verkligen så klokt? Kan man lita på någon fullt ut som inte litar helt på en tillbaka?
Självisk, barnslig, dum i huvudet, lögnare, hopplös, frånstötande, opålitlig.
Där är den verkliga jag. & jag tycker inte om den personen. Man måste älska sig själv innan man kan börja älska någon annan! Stämmer inte. Jag älskar många människor, på ett eller annat sätt. Frågan är hur man får det att fungera. Ett förhållande byggs upp av tillit! Betyder det att jag kommer att sluta som en ensam gammal bitter hagga utan vänner eller familj? Jag är så himla rädd! Jag vill bara åka hem nu. Jag vill lägga mig i min säng, i min lägenhet & gå ut i min stad, gå på mina biografer, äta på mina matställen, supa på mina krogar, fika på mina fik & träffa alla jag mina kära. Det sjuka med allt det här - min hemlämgtan & alla tankar - är att jag redan känner att jag vill åka vidare till nästa ställe. Jag är väldigt färdig med Brikdale & au-pairandet men jag vill ändå inte åka hem till Sverige för att plugga eller skaffa jobb & karriär. Jag vill fortfarande upptäcka nya platser & "världar". Kanske för att jag inte fått ut så mycket av den här resan som jag önskat, & nu känns det bara som att jag kastar bort ett halvår av mitt liv. Men POFF, så lämnar jag alla igen! Innan jag ens kommit hem. Vad fan ska hända? Vad är meningen? Vad lever jag för?
Om jag gjort någon upprörd av detta, så är jag verkligen hemskt hemskt ledsen. Jag saknar er alla & vill aldrig att ni försvinner från mig!
För övrigt har jag nu druckit mitt kaffe, men huvudet kommer snart att sprängas iallafall. Vilken skitdag. Jag mår inte alls bra. Förlåt för allt gnäll, imorgon är det bättre & då kommer jag ångra att jag lagt upp det här. Älskar er allihop! Ni gör hela mitt liv mindre meningslöst!
Idag känns som en dålig dag. Jag längtar hem så det gör ont. Jag längtar hem till mina underbara vänner & jag vill att de bara ska hålla om mig & trösta mig, för jag känner att jag har övergivit dem & svikit dem. Ni ser vad jag menar! Egoistiskt. Jag borde ha varit där nu! Jag borde ha tagit hand om min bästa vän genom hennes graviditet & jag borde ha funnits där för min fru då hon behövde en axel att gråta på då hon kom hem från Thailand där hon lämnat kvar en underbar man, & jag borde ha varit där för min vackra vän, vad hon än behövt mig för! Jag vill vara en storasyster på riktigt åt Alex i alla lägen & en stödjande mur för mamma nä hon behöver mig. Jag borde komma över för mat eller fika hos mormor Karin i denna svåra tid, eller hållt mormor & morfar mera sällskap. Jag saknar mina morbröder, kusiner & ingifta vänner & andra vänner! Jag är skyldig alla så många tack för att de gjort mitt liv så fyllt av glädje & lycka! Jag vill fylla alla deras liv för att de varit där för mig i alla dagar! I mina bästa & mina värsta stunder. & jag har så ofta stött bort dem & ljugit för dem för att lura dem & mig själv. Trots att jag vet att vi allihop genomskådar mig direkt. Allt det här känns så dumt att skriva. Jag inser att vad jag säger är att jag har människor i mitt liv som jag kan lita på. Men sanningen är att jag inte litar fullt ut på nån.
För drygt ett år sen dog en stor del av mig. En del av mitt hjärta & min själ. Det var den delen som litade på att någon på riktigt kunde älska mig & alltid vara ärlig mot mig, hur konstig jag än var. Jag trodde ett långt tag att jag bara var sårad, men så småning om skulle läka ihop helt. Men det gjorde jag inte. Mitt hjärta & min själ låg i koma ett tag, & till slut vaknade de upp, men inte allt. Inte hela. En bit dog. Den bit som litade på att jag kunde vara värt någonting för någon. Jag säger inte att jag i dagsläget är olyckligt kär i den som sårade mig så djupt. Vad jag säger är att jag var så säker på den kärlek vi hade, att när han tog den ifrån mig, slängde den på marken & stampade på den, så försvann på nåt sätt min tro på människan. För den person som var menad att älska mig mest av alla, för den jag var. Han älskade mig mig inte. Hans kärlek för mig försvann & ibland.....eller nu mer & mer när jag tänker tillbaka på det, undrar jag om den fanns där över huvud taget. & allt det här känns så sjukt! Jag vet att vi inte hade det bra, nu ser jag det hur klart som helst & jag kan verkligen helt ärligt säga att jag har inte alla dessa varma känslor kvar längre. Nu, ett drygt år senare, har andra känslor börjat gro istället. Nu när jag börjar se att jag faktiskt inte litar helt på någon längre har jag börjat känna ett hat inom mig som bara växer & växer för varje dag som går. Hur i helvete kan man vara så känslokall & självisk? & när jag säger det så vet jag faktiskt inte om jag pratar om honom eller om mig själv. Hör ni hur jag låter? "Vi hade inte ett bra förhållande! Han var dum i huvudet som lämnade mig!"Han gjorde helt rätt i att lämna mig! Han förtjänade att lämna mig! (Okaj, han gjorde det på ett ganska dåligt sätt, men iallafall.) Det var det absolut bästa för oss båda två. Men jag hatar att jag tappade tilliten för människor när han gjorde det. Det är det enda som stör mig, & det stör mig nåt så enormt mycket! Jag litar dock blint på att folk fortfarande ska lita på mig. & jag hoppas att de själva känner att de kan göra det, men är det verkligen så klokt? Kan man lita på någon fullt ut som inte litar helt på en tillbaka?
Självisk, barnslig, dum i huvudet, lögnare, hopplös, frånstötande, opålitlig.
Där är den verkliga jag. & jag tycker inte om den personen. Man måste älska sig själv innan man kan börja älska någon annan! Stämmer inte. Jag älskar många människor, på ett eller annat sätt. Frågan är hur man får det att fungera. Ett förhållande byggs upp av tillit! Betyder det att jag kommer att sluta som en ensam gammal bitter hagga utan vänner eller familj? Jag är så himla rädd! Jag vill bara åka hem nu. Jag vill lägga mig i min säng, i min lägenhet & gå ut i min stad, gå på mina biografer, äta på mina matställen, supa på mina krogar, fika på mina fik & träffa alla jag mina kära. Det sjuka med allt det här - min hemlämgtan & alla tankar - är att jag redan känner att jag vill åka vidare till nästa ställe. Jag är väldigt färdig med Brikdale & au-pairandet men jag vill ändå inte åka hem till Sverige för att plugga eller skaffa jobb & karriär. Jag vill fortfarande upptäcka nya platser & "världar". Kanske för att jag inte fått ut så mycket av den här resan som jag önskat, & nu känns det bara som att jag kastar bort ett halvår av mitt liv. Men POFF, så lämnar jag alla igen! Innan jag ens kommit hem. Vad fan ska hända? Vad är meningen? Vad lever jag för?
Om jag gjort någon upprörd av detta, så är jag verkligen hemskt hemskt ledsen. Jag saknar er alla & vill aldrig att ni försvinner från mig!
För övrigt har jag nu druckit mitt kaffe, men huvudet kommer snart att sprängas iallafall. Vilken skitdag. Jag mår inte alls bra. Förlåt för allt gnäll, imorgon är det bättre & då kommer jag ångra att jag lagt upp det här. Älskar er allihop! Ni gör hela mitt liv mindre meningslöst!
Ärcis!
Igår pratade jag med min bästa vän i telefon! Det är första gången jag hör hennes röst sen jag åkt! Det gjorde verkligen hela min dag! Jag vill hem nu! <3
En helg hos Frida!
Min helg hos Frida var fantastisk! Fredag morgon går jag som vanligt upp vid kvart över sju, klär snabbt på mig, går ned till pojkarnas rum, tar fram deras kläder, ser till att de klär på sigg ordentligt, går in i köket & gör deras gröt, plockar i & ur diskmaskinen, viker den torra tvätten & ser till så att pojkarna faktiskt äter sin frukost. Sen är det dags att klä på sig ytterkläderna, för att sedan bege sig som skolan! Innan jag släpper iväg pojkarna berättar jag än en gång att jag kommer vara borta över helgen Denna gång var nog första gången de faktiskt örstod att jag inte skulle vara hemma, innan har de nog inte lyssnat så noga. Nu blev de ledsna & ville inte alls att jag skulle åka iväg! Det var lite gullligt. Sen kom jag hem igen, tog ned min väska & det är dags att bege sig in till Liverpool. Fick skjuts av pappa Tim som skulle ha ett möte i Liverpool kl 10 (nu är klockan ca 09:10) Är framme strax innan tio & har då en & en halv timme kvar tills bussen ska gå, så jag beger mig till konstmuseet! Skulle nog dock ha börjat i andra änden, ör när jag gått igenom alla skulpturer inser jag att jag knappt har nån tid kvar alls för målningarna! Men en snabbtitt blev det iallafall & sen till bussen! Men tidspessimist är man ju, så ssåklart hade jag fortfarande en del dötid kvar d jag kom fram, så jag köpte en kaffe & macka & väntade! Bussen gick från Liverpool 11:30 & jag kom fram i Stroud 17:50.....Nej, senare till & med, för bussen var försenad (ett byte i Birmingham, 45 minuters väntan)! När jag går av bussen så står hon där & väntar! Åh, herregud vad jag blev lycklig när jag såg henne! Vackra Frida! Ojojoj! Efter en del tjejiga läten & "Jag ar saknat dig" osv, så egav vi oss till Tesco för att köpa öl (Frida hade köpt lite snacks innan jag kom också). Sen var det hemresan till Frida! Buss! Massa babblande! Avstigning! JÄTTEbrant, låååång backe! Det var det värsta! Jag behövde pausa! Uppenbaarelse! Efter mycket svett & slit ser jag huset! Det är jäättefint! & stort! Öl, pizza, wiie, snacks & Frida! Plusa ihop dessa & du får världens bästa kväll! Sovdags! V lägger oss i sängen, dötrötta, för att sova & vad händer? Såklart vaknar vi till liv så ort vi har lagt oss & den ena grejen efter den andra ploppar upp! Men jag klagar inte! Däremot klagar jag över nästa mogon när klockan ringer för att vi ska komma upp i någorlunda vettig tid! Jag hatar att vakna när jag sover!Men det var det såklart värt, när jag väl började leva! In till Gloucester & till Gloucester Cathedral! & det var så himla coolt! Jag verkligen älskar att gå omkring i katedraler! Det är så lugnt & heligt & jag finner verkligen ro! Så gick vi till delarna där Harry Potterfilmerna (de första) delvis spelades in! Fan vilken cool känsla det var! Verkligen hur ballt som helst! & SEN kom den bästa delen! Vi tog en guidetur ned i den äldsta delen av Katedralen! Helt orört! Inte fförfinat på nåt sätt & så jäkla mäktigt! Efter drygt tv timmar kom vi ut igen! Nu riktade vi in oss på affärer! Fast egentligen tog vi affärerna först & katedralen sen, men det glömde jag, så nu skriver jag det i den här ordningen! Jag köpte skor, en mössa, handskar, SKINNbyxor, en väska, ett hårband & en klänning!.....Jag tror att det var allt....Juste, jag & Frida köpte varsin hematit ring också! :) Vi tog en fika på Costa, där vi drack kaffe därifrån & åt mackor från Gregg som vi smugglade lite med :P Sen insåg vi vad klockan var & kommer fram till att vi kommer missa sista bussen tillbaka hemifrån! Vi ska ju ut! Vi åker hem & gör oss iordning för utgång & går sen i småregn i typ en timme in till stan! Där möter vi Enya, Fridas kompis & sen går vi till puben där massa av Fridas kompisar får Waldorfskolan är, varav en av dem fyller år! Folt var jätte3vliga & jag kan ju säga att efter ett tag var jag full & vÄldigt glad! Sen gick vi till en club & dansade! Det var också himla roligt! Enya var otroligt skicklig på poledancing! Jag är avundsjuk! Det blev under kvällen en massa prat om att jag skulle flytta dit Enya bor, istället för att sitta & häcka i Southport, men jag kommert nog att ortsätta häcka i Soutport trots allt! Vi tog en taxi hem, Enya följde med & när vi kommit in genom dörren var det bara mat & sängen som gällde för mig! Jag var helt slut! Nästa morgon behövde vi gå upp hyfsat tidigt igen, men den dagen var det för att jag behövde åka tillbaka till Livverpool....Oj, vad helgen gick fort! ALLDELES för fort! Men väl i Stroud ade vi en timme innan bussen gick, så vi gick runt i den nu heeeeelt döda staden, & hamnade till slut på ett cafe...eller nåt & drack kaffe! Älskade kaffe, vad skulle jag göra utan dig?!? Sen kom bussen, & jag går ombord! Hej då vackra varelser! Sex timmar på bussen hem igen, men 45 minuter i Birmingham! & jag glömde min rakhyvel hos Frida! Sija!
kOL!
Hahaha, nu upptäckte jag att tom mitt ben har blivit utsatt! Likaså har min dator, bokstäverna är SVARTA!
kOl!
Kolteckning nr.2! Jävla vad det ska vara svårt! Nr 3 tänker jag inte ens visa!
KoL!
Kolteckning nr, 1! Ne, det var ju inte så bra....
KOL!
Idag har jag än en gång provat på kol, & har än en gång beslutat mig för att det är alldels för svårt för mig! Inget blir som jag vill att deet ska vara!
Den vita Duvan!
I fredags var jag med om nånting så fruktansvärt läskigt att jag knappt kan besrkiva känslan! Det låter verkligen helt sjukt & det var verkligen helt sjukt & det var också verkligen helt sant!
Okaj, lördag kväll pratade jag med mamma (över msn) & hon berättade då att Mormor Karin (gammelmormor) har fått en infektion & kommer möjligtvis behöva amputera några tår, eller kanske till och med hela foten! Detta innebär att hon inte längre kommer kunna röra sig! Hon kommer inte kunna gå & hon kommer inte kunna bo kvar hemma längre. Tyvärr är det också så att min kära gammelmormor, redan som det är, är ganska trött på livet då hennes vänner dör ifrån henne, hennes syn förvärras konstant (hon kommer att bli blind), hon behöver rulator för att hon inte känner av sina ben, så hon kan inte gå ut om det är halt eller nåt, & så vidare & så vidare. Dessutom har hennes syn nu förvärrats oerhört mycket under en väldigt kort period. Ni kan nog då kanske tänka er hur hon kände när hon fick nyheten om att hennes fot i värsta fall skulle behövas tas bort & i bästa fall skulle hon inte ens kunna gå längre!
Dagen efter jag fick denna nyhet skulle jag åka in till stan, & missade precis tåget & hade då en kvarts väntan tills nästa. & när jag satt där på stationen funderade jag över detta & kände att det kanske ändå borde vara lagligt att hjälpa någon att dö i vissa fall. Vid sjukdom, eller ålder, eller vad det nu kan bero på. Varför kan hon inte bara få dö?
Det känns verkligen hemst att tänka så, men jag vet verkligen att hon är färdig med sitt liv nu. Hon vill inte vara kvar längre, för hon känner själv att hon inte längre har någonting att leva för. Mitt inne i alla tankar kom en vit duva flygande & landade precis framför mina fötter. Den första & enda vita duva jag sett hittills (i England), & det kändes så himla konstigt att den var där & hade kommit & verkligen landat en kvarts meter framför mig. & nu kommer det som gör det hela så fruktansvärt läskigt! Duvan vänder sig om & tar några steg & jag upptäcker att den bara har en fot! Det var bara en stump kvar av ena benet! Det var så himla overkligt & skrämmande & jag kunde inte låta bli att se det som nånting mer än en slump! Fruktansvärt obehagligt tyckte jag att det var! 6 det var hela min beerättelse om Den vita Duvan!
Okaj, lördag kväll pratade jag med mamma (över msn) & hon berättade då att Mormor Karin (gammelmormor) har fått en infektion & kommer möjligtvis behöva amputera några tår, eller kanske till och med hela foten! Detta innebär att hon inte längre kommer kunna röra sig! Hon kommer inte kunna gå & hon kommer inte kunna bo kvar hemma längre. Tyvärr är det också så att min kära gammelmormor, redan som det är, är ganska trött på livet då hennes vänner dör ifrån henne, hennes syn förvärras konstant (hon kommer att bli blind), hon behöver rulator för att hon inte känner av sina ben, så hon kan inte gå ut om det är halt eller nåt, & så vidare & så vidare. Dessutom har hennes syn nu förvärrats oerhört mycket under en väldigt kort period. Ni kan nog då kanske tänka er hur hon kände när hon fick nyheten om att hennes fot i värsta fall skulle behövas tas bort & i bästa fall skulle hon inte ens kunna gå längre!
Dagen efter jag fick denna nyhet skulle jag åka in till stan, & missade precis tåget & hade då en kvarts väntan tills nästa. & när jag satt där på stationen funderade jag över detta & kände att det kanske ändå borde vara lagligt att hjälpa någon att dö i vissa fall. Vid sjukdom, eller ålder, eller vad det nu kan bero på. Varför kan hon inte bara få dö?
Det känns verkligen hemst att tänka så, men jag vet verkligen att hon är färdig med sitt liv nu. Hon vill inte vara kvar längre, för hon känner själv att hon inte längre har någonting att leva för. Mitt inne i alla tankar kom en vit duva flygande & landade precis framför mina fötter. Den första & enda vita duva jag sett hittills (i England), & det kändes så himla konstigt att den var där & hade kommit & verkligen landat en kvarts meter framför mig. & nu kommer det som gör det hela så fruktansvärt läskigt! Duvan vänder sig om & tar några steg & jag upptäcker att den bara har en fot! Det var bara en stump kvar av ena benet! Det var så himla overkligt & skrämmande & jag kunde inte låta bli att se det som nånting mer än en slump! Fruktansvärt obehagligt tyckte jag att det var! 6 det var hela min beerättelse om Den vita Duvan!
Mormors lilla Groda!
Idag har jag tatuerat mig! :D
Min efterlängtade groda sitter nu på plats!
Historien om mitt pass, del 2!
Måndag morgon! Har lämnat barnen i skolan & väntar på att klockan ska bli sju så att jag kan ringa till Kungliga Svevnska Konsulatet i Liverpool, för att duubbelchecka att jag verkligen kan komma in idag för att (förhoppningsvis) hämta ut mitt nya pass! Medans jag väntar på att tiden ska gå passar jag på att plocka i & ur diskmaskinen & vika kläderna som hängt på tork, samt hänga upp de kläder som precis blivit tvättade. Två minuter över tio ringer jag! Ja, det går bra att komma in idag, vilken tid? Kl. 11:30? Okej, 11:30 inbokat! Fantastiskt snälla pappa Tim erbjuder sig att skjutsa mig (vilket är en himlla lättna då jag inte är helt hundra på hur jag ska ta mig från tåget till konsulatet, plus att det kostar ju pengar att åka tåg!) Tjugo i elva måste vi åka! Jaha, okej, trettiofem minuter kvar då. Frukost! Ja, bra ide! Jag är ju hungrig! Så det blir frukost, liite TV tittande, datorn framför näsan & rätt vad det är så är ddet dags att åka! Det är så himla kul att åka bil med Tim! Han har så konstig musiksmak! Eller den är inte ett dugg konstig egentligen, den är bara konstig för mig! Riktig fjortismusik, skulle jag vilja kalla det! & han sjunger med lite då & då! Skitkul! Haha! & på vägen berättar han lite hit & dit vad det är vi åker förbi & så, & det är ju 3vlligt det med.
Väl framme parkerar Tim bilen utanför byggnaden där konsulatet ligger & väntar i bilen medans jag går in! In genom den stOra porten, in i den stOra salen & upp till högsta våningen! Kommer in, berättar i peceptionen varför jag är där, de ringer till kvinnan som jag träffade förra gången & hon kommer ganska snart & ber mig följa med. Så jag ställer mig upp & går efter henne in till rummet intill som är ett gigantiskt kontor med skrivbord & kostymnissar överallt! I love it! Sen går vii in i ett litet rum precis intill.....Eller typ mitt emellan de rummen....Fast inte så att det skiljer rimmen från varandra, men ändå mellan dem! Där får jag utan ifrgasättningar mitt nya pass & hon börjar babbla om att hon har fått instruktioner om vad hon ska göra & när hon efter att ha träffat mig örsta gången pratat med konsuln sjäkv, hade han sagt att hon gjort helt rätt i att inte ge mig mitt pass (ÄCKEL!) & sen hadde hon blivit uppringd från ambassaden i London som sagt åt henne att hon skulle ha gett det till mig & hon var jätteförvirrad & bla bla bla! Jaja, nu har jag det iallafall, HejDå! Lämnar konsulatet med BÅDA mina pass, varav det gamla är numera ganska håligt & ganska oanvändbart! :P På hemvägen fick jag se vart alla England stora fotbollsspelare bor! Asnica hus! De flesta iallafall! De bor typ grannar allihopa! & de bor antingen i Formby eller i Birkdale fick jag lära mig, för deet är där de med pengar bor (Jag bor i Birkdale, men det hade jag inte alls förstått tidigare!). Men ja, så var det med det! Kommer snart med nytt inlägg! Sija!
Väl framme parkerar Tim bilen utanför byggnaden där konsulatet ligger & väntar i bilen medans jag går in! In genom den stOra porten, in i den stOra salen & upp till högsta våningen! Kommer in, berättar i peceptionen varför jag är där, de ringer till kvinnan som jag träffade förra gången & hon kommer ganska snart & ber mig följa med. Så jag ställer mig upp & går efter henne in till rummet intill som är ett gigantiskt kontor med skrivbord & kostymnissar överallt! I love it! Sen går vii in i ett litet rum precis intill.....Eller typ mitt emellan de rummen....Fast inte så att det skiljer rimmen från varandra, men ändå mellan dem! Där får jag utan ifrgasättningar mitt nya pass & hon börjar babbla om att hon har fått instruktioner om vad hon ska göra & när hon efter att ha träffat mig örsta gången pratat med konsuln sjäkv, hade han sagt att hon gjort helt rätt i att inte ge mig mitt pass (ÄCKEL!) & sen hadde hon blivit uppringd från ambassaden i London som sagt åt henne att hon skulle ha gett det till mig & hon var jätteförvirrad & bla bla bla! Jaja, nu har jag det iallafall, HejDå! Lämnar konsulatet med BÅDA mina pass, varav det gamla är numera ganska håligt & ganska oanvändbart! :P På hemvägen fick jag se vart alla England stora fotbollsspelare bor! Asnica hus! De flesta iallafall! De bor typ grannar allihopa! & de bor antingen i Formby eller i Birkdale fick jag lära mig, för deet är där de med pengar bor (Jag bor i Birkdale, men det hade jag inte alls förstått tidigare!). Men ja, så var det med det! Kommer snart med nytt inlägg! Sija!
